Jag blir så förbryllad av alla nyvakna. Å fan, finns det fascister här? Oj finns det folk som tycker så där? Var kom de ifrån? Även de som borde veta bättre uttrycker samma förvåning.De var alltid där. Åsikterna har alltid funnits. Backa bandet.
Balkankrigen kom som en stor överraskning för allt för många. Fast de var ju egentligen bara en förlängning av gamla konflikter som hölls under ytan av repressiva regimer.
Problemet är just ”hölls under ytan”. När repressionen försvann kom åsikterna fram i dagen och aktivitet i form av ohämmat våld exploderade. Tyskland är förmodligen det enda land i Europa som gjort ett allvarligt menat försök att omskola sina fascister.
Flyktingvågen i Balkankrigens spår, som bland annat nådde oss här upp i norr, utlöste i stort samma beteenden då som nu. Men det har vi på något sätt valt att glömma.
Vi har också valt att glömma snacket om svartskallar under arbetskraftsinvandringen, om vilka stadsdelar man inte kunde bo i. När en annan var yngre och periodvis arbetade som vanlig knegare fick man höra saker som fick öronen att fladdra. Åsikterna om dem som inte var blonda och härfödda var inte nådiga, men facket behöll makten över dem och de röstade med fackets parti i alla fall. Nu finns inte den lojaliteten med fack och parti kvar så nu röstar och låter man som tänker.
Fast även på vänsterkanten kunde man höra de märkligaste åsikter om varför vissa beteenden exempelvis var kopplade till härkomst, den gamla frasen ”inte rasist men såna där gör så där”. Om beteendet var acceptabelt eller inte varierade, men härkomst (”kultur”) var en förklaring redan på sjuttiotalet.
Vi får inte glömma bort eller förtiga för oss själva att de här stämningarna och idéerna hela tiden finns där och därför måste bekämpas hela tiden, inte bara när våldsverkare skriker i gatorna.
Se upp med dina egna skämt, tolerera inte ”lustigheter” ens från dina närmaste.
Vi måste lyfta blicken från de lingonröda tuvorna och titta bakom de rosenröda molnen och inse att kampen för anständighet, för en förnuftig samtalston i samhället, för tolerans till det absurdas gräns, måste föras hela tiden.
”Holdningskamp” kallade min far och andra det under kriget. Väl medvetna om att det bland annat var deras partikamrater på vänsterkanten som var medskyldiga till att det såg ut om gjorde.
För det är inte sant att arbetarrörelsen och dess ledning före, under och efter kriget konsekvent stått upp mot förtryck och barbari, även om de har en bättre historia än de flesta i det sammanhanget. Vad som är sant är att de mörka krafterna vann för att de andra vek ner sig, av rädsla för destabilisering, konflikt och massarbetslöshet. Det fanns förvisso delar av facket och delar av socialdemokratin som spelade en avgörande roll, men bakom kulisserna. Kommunisternas roll är för komplicerad för det här formatet.
Om bland annat detta har jag för övrigt skrivit i ”Tisteln i rosenrabatten“.