Känd som “kontoristen” enligt Kvärk.

Snippet from Wikipedia: Trond Johansen (1924)

Trond Ivar Johansen (født 13. mai 1924), tidligere assisterende direktør i Forsvarets etterretningsstab, har vært en sentral skikkelse i diskusjonen om og granskningene av de hemmelige tjenestene i Norge på 1970-, 1980- og 1990-årene.

Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0

Favoritreplik: dette vet jeg ikke noe om”

I Stockholm var det mycket personliga strider som maskerades bakom högre ideal. Det fick TJ (som var 20 när han kom till Sthlm) att ”melde seg ut av den annen verdenskrig”

Politskt togs beslutningen att Tranmæl, Haakon Lie och Konrad Nordahl (LO) skulle bygga partiet för ”maktövertagande” efter kriget. Nygaardsvold ville inte bedriva partipolitik under kriget.

Flyktingmiljön är destruktiv, den bryter ner och skapar fiender – folk som väntar, undrar,grämer sig över äkta eller inbillade oförrätter.

Intresset för Finland och finlands arbetarrörelse var stort. Man ville veta vem man kunde lita och vilka som kunde vara sovjettrogna. Det lades energi på att kartlägga detta, dels för tänkt nordiskt samarbete (istf NATO), dels pga Sovjetunionens agerande.

Jugoslavien var intresssant och Norge (DNA/LO) la ner oproportionerligt mycket energi på att bygga kontakter där. Orsakerna var flera. Dels fanns det en ”ödesgemenskap” – små länder som ockuperats. Det fanns också en idé om att Jugoslavien kunde vara en politisk förebild – speciellt efter konfrontationen med Sovjet.

Det fanns också att erkännande i Jugoslavien för vad Norge och Hjemmefronten gjort för Jugoslaver i krigsfångenskap/slavarbete i Norge. Många av dem kunde norska efter kriget och bar med sig budskapet om vänskap tillbaka. Norrmännen blev smickrade av Jugoslavernas tacksamhet och respekt och ville bjuda igen. Samtidigt sätts det tydligen likhetstecken mellan jugoslaver och serber (vi er alle serbere, som Stoltenberg (T) sa).

Relationen med Jugoslavien har alltså säkert för Reidars del startat med norsktalande jugoslaver i Norge. Kanske också den vägen han introducerades till Rolovic under dennes tid i Oslo.

Man ville underhålla kontakterna för att få information och insyn. Ingick i strategin att utnyttja sina kontakter efter kriget.

Efter kriget ville man gärna ha andra än de traditionella diplomaterna på olika stationer. Man valde då gärna journalister och gärna folk från Pressekontoret, som man visste var pålitliga socialdemokrater. Titlarna kunde vara Pressattaché eller Socialattaché (!), syftet var att odla kontakter från kriget och inom respektive arbetarrörelse.

Reidar var pressattaché i Stockholm och Helsingfors en stund efter kriget.

Med sitt stora kontaktnät efter kriget i Norge och inom (uppenbarligen) både svensk och norsk arbetarrörelse är det osannolikt att han kunde slå sig till ro som ”bladneger”, men sannolikt att han gärna utförde uppdrag, så länge de kom från rätt håll.

Om det var frilans eller reella uppdrag är svårt att säga.

Det antyddes att han kan ha arbetat både för britter och svenskar (någon antydde USA, men det verkade vara enighet om att det inte var sannolikt).

Johansens uppfattning är att dess människor ur “rörelsen” både brukades och missbrukades och att många inte mådde bra av det. Men kontaktnäten var oerhört viktiga, tyckte man.

Han påpekade också att många fick svårt att anpassa sig till en fredsvardag, till ett lägre tempo och lägre hotnivå.

Det läckte information till Sovjet från försvarsdepartementet under Johs tid där och han var, enligt TJ, föremål för utredning – men det var alla (enligt TJ) som hade visat sympati för Sovjet och liknande.

DNAs förhållande till Sovjet var mycket speciellt före kriget.

Efter kriget finns det ett spänningsförhållande mellan dem som vill ha ”normala” relationer med Sovjet och öststaterna (de gamla partisanrörelserna) och dem som vill stänga dörren åt öster helt.

TJ menar att Gerhardsens statsmannaskap satte sig över detta. Han såg behovet av vettiga relationer även med öst, och hade nog ett hopp om att Sovjet skulle bli en vinnande häst.

Även här ströks Titos roll som förebild under.

Jag menar vintern 42/43. TJ menar att det började på med kominternstriden på tjugotalet. Ur sett Socialdemokratiskt perspektiv är det nog att anse som korrekt.

Pressekontoret var helt befolkat av socialdemokrater och till stor del ett partikontor. Mycket socialdemokrater även på andra kontor på legationen.

Idrottskontoret (sambandskontoret egentligen, med sikringskontoret inom sig) befolkades från höger. Kommentar; det var kraftiga stridigheter mellan idrottskontoret och resten av legationen. Folket här var också med i Amelia Posses tisdagsklubb.

Intressant påstående som alla i rummet var eniga i. Socialdemokraterna i Stockholm höll fritt från kommunisterna. De som gav dem pengar och uppdrag var högerfolket. Detta visar sig vara korrekt.

TJ Bekräftade (så uppfattade jag det) att Gerhardsen kom hem med hjälp av ”han finnen” (Väinö Tanner).

Enligt mina noteringar var det en socialdemokratisk delegation i Finland 1944. Vad man gjorde är oklart, men ett resultat verkar vara att Gerhardsen med flera kom hem. Här någonstans höll finnarna på att dra sig ur och hade en skyldighet att få ut tyskarna ur landet. Vad fick Tyskland/Finland/Sverige i utbyte mot att Norge fick Gerhardsen m.fl. hem? Det kommer vi aldrig att få veta.